En matmissbrukares dagbok

Ojdå, jag har visst glömt en viktig sak!

2011-03-27T19:14:00.003+02:00

Jag trodde att jag hänvisat er vidare till min blandade blogg för länge länge sedan, men det har jag visst inte gjort. Förlåt!

I alla fall, vid nyår var jag tillbaka på mina 40-pluskilon sedan ett tag tillbaka. Men den 5 januari började jag minska. Att det blev just den 5:e januari är helt och hållet en slump, det bara blev så.

Några skillnader mot tidigare försök och viktnedgångsperioder är dels att jag, som alltid sagt att jag inte är en gym-människa, har blivit just en gym-människa och tränar där 3-5 gånger/vecka om inte sjukdomar sätter hinder i vägen och dels att jag återinfört ägg och mjölkprodukter i min kost vilket gör det lite lättare att fixa snabba och proteinrika måltider. Senaste vägningen var för 10 dagar sedan, då hade jag gått ner 16 kg på 10 veckor. Inte utan kamp, jag brottas fortfarande med mina matdemoner, och jag är inställd på att behöva kämpa i viss mån reste av livet. Visst låter det trist, men det är nog sant...

I alla fall, jag har samlat allt på en och samma blogg. Så kika gärna där. Litet axplock:

Lagom är fortfarande ett begrepp som har svårt att ta plats i mitt liv, exempel på det finns i detta inlägget.

Exempel på hur en mat-dag kan se ut finner ni här.

Och lite kort om hur jag gör, eller försöker göra i alla fall, skriver jag om här.

Vi ses på jenniesbloggeri hoppas jag!

Ungefär en månad...

2010-06-24T21:45:00.000+02:00

... höll det. Sen var det klippt igen... Sen dess har vågen vsat mer och mer igen och överätningarna ät återigen vardagsmat.

Jag är så jävlars trött på denna kamp mot min egen kropp och mina jävla demoner. Som idag: Provning av kläder. Hemska syner i provhyttens speglar, på nytt en insikt om hur äckligt fet jag är. Så vill jag fan inte se ut! Och så kör jag raka vägen till grillen och vräker i mig en megafalafel med pommes och läsk därefter en halv påse salta jordnötter och en näve godis... Fullt logiskt, eller hur?!

Lås in mig och ge mig bara den näring jag absolut behöver för att överleva för satan....! Det är nog den enda vägen...

I´m back...

2010-04-28T08:33:00.002+02:00

24 dagar...

2010-04-25T21:03:00.003+02:00

... höll det. 24 dagar och knappt 5 kg. På dag 25 small det. OK, inte så hemskt hårt, men ändock. Jag klarade inte av godisets dragningskraft och ett par hg slank ner i magen kvickare än en anka bajsar...

Fan... För många är det typ skitsamma, en gång är ingen gång o s v. Men riktigt så är det ju inte för mig. Tyvärr. Jag har försökt förklara hur jag funkar tidigare här i bloggen men det är svårt att sätta ord på det. Jag skulle gärna vilja kunna ta mig lite godis eller chips eller friterad skitmat på lördagen t ex för att sen äta okej resten av veckan men det är inte så det funkar. Så nu blir det stålsättning utan bara sören!

Jag har inte tränat på 4 dagar, det lilla uppehållet är nog en stor bov, jag tror inte jag fallit om jag tränat i helgen t ex. Ja ni vet, "skit också, nu har jag tappat ena biten så då kan jag lika gärna släppa resten med". Allt eller inget är grejen. Så, till att börja med ska jag ha en väl tilltagen matsäck med mig imorgon och sen träna efter jobbet. En dag... och sen nästa dag... och sen nästa... en dag i taget.Så kanske detta kan gå vägen ändå...

Igår var jag duktig.

2010-04-20T23:34:00.002+02:00

Jag tränade INTE. Jag hade tänkt göra det, men lyssnade faktiskt på min kropp som sa att den var sliten... Det blev en vilodag. Idag var det träningsdags igen, efter en och en halv timmes bowling blev det 20 minuters rodd och 50 minuters arm- och ryggstyrka. Hårdaste armpasset hittills och jag lär kvida av träningsvärk imorgon :-D

20 dagar utan godis, chips, snabbmat och sånt och 20 dagar utan överätning av något alls. Men det känns som att jag inte gör mycket annat än att äta. Det blir en stor matsäck att ta med till jobbet när jag äter med 2-2½ timmes mellanrum. Men det är det värt :-)

Imorgon får det bli en cykeltur och ett benstyrkepass. Ingen rodd och ingen intervallträning, stukade foten mår inte så bra ikväll...

Lagom, vad är det?

2010-04-18T17:01:00.003+02:00

Det låter hemskt men "en gång missbrukare, alltid missbrukare" stämmer antagligen ofta. Jag är en klockren missbrukarpersonlighet och termen lagom existerar liksom inte. Så hur sunt det än låter att jag är igång med träningen igen t ex så gäller det att se upp. För även träning ska ske i lagom omfattning. Jag har varit där en gång tidigare, när jag för sisådär 6 år sedan gått ner mycket i vikt och slutat matmissbruka så bytte jag mot ett annat beroende. Träningsberoende. En skada fick mig att stanna upp, jag blev så illa tvungen efter en stor bristning i låret, och sjukgymnasten frågade mig hur ofta jag tränade. Jag räknade efter, och fick ihop att jag kunde träna så mycket som upp till 12 pass i veckan. Jag hade inte ens tänkt på det, men nu blev jag varse att mitt tränande var på väg att bli tvångsmässigt. Så det var nog tur att den där skadan uppstod. Och nu är det dags att se upp igen, än så länge är det ingen fara på taket men jag hoppas att jag med erfarenheten i ryggen snabbare upptäcker de där tvångskänslorna som kan uppkomma och då drar lite i handbromsen.

I alla fall, idag har jag testat min stukade fot lite extra. Men den verkar ha hållt för 20 minuters intervallträning på löpbandet, 1 minut gång, 1 minut jogging, 1 minut gång igen o s v. Och trekvarts cykeltur funkade också, så som det känns nu en stund efteråt i alla fall. Men jag ska skynda lite långsamt och fokuserar just nu mer på styrketräningen. 55 minuters benstyrka blev det idag. Benen är roligast att träna för där är jag starkast, men armar och rygg är det som är allra mest välbehövligt att träna. Imorgon ska de få sitt...

18 days and counting...

Detta är jobbigt.

2010-04-18T11:17:00.002+02:00

Dag 18 idag, inget återfall, flitig träning under de förutsättningar jag har (tid, skadad fot o s v), och minus 4 kg. Hur bra som helst. MEN, allt är inte bara hipp hurra. Jag har blivit påminnd om hur socialt handikappande mitt missbruk kan vara. Jag är bjuden på fest på lördag, utan att ha maken med mig, och jag har dragit ut på att tacka ja tll den helt enkelt för att jag är rädd. Rädd för att jag inte ska kunna kontrollera mitt ätande, rädd för att jag ska äta nåt av det som jag har svårt att begränsa och sen falla dit igen och inte komma vidare. Ska det behöva vara så? Ska mitt sociala liv verkligen behöva bli inskränkt nu när jag faktiskt hamnat på rätt spår? Nej, jag tycker inte det... Så självklart har jag nu tackat ja. Jag måste lära mig. Jag måste lära mig att hantera såna situationer. Bara måste...

Bloggen lever.

2010-04-14T15:36:00.002+02:00

Och det gör jag också. Vi har bara varit lite tysta ett tag...

Men faktum är att jag idag "firar" 14 dagar utan godis och snabbmat. De första 10 dagarna gick jag ner 2½ kg enbart på den förändringen och det säger en hel del om hur mycket sånt jag åt. Faktum är att det varit förhållandevis lätt, men nu idag efter 14 dagar och 3 kg skriker magen efter nåt att misshandla kroppen med. Och Och i såna lägen kan jag överäta allt, så just nu kämpar jag emot suget att äta mer av den mat jag nyss ätit. Helt OK mat, i en helt OK mängd och mer är enbart onödigt och är inget min kropp behöver det minsta... Just detta är det många som inte tänker på eller bär kunskap om, att man som ätstörd person med matmissbrukarbeteende ofta kan överäta allt. Även nyttiga saker. Det handlar inte bara om att vräka i sig godis, kakor och pizza liksom även om de sakerna ofta är de som sätter tydligast spår i vikten t ex. Det är inte sunt att överäta oavsett vad det är för nåt. Det finns inget positivt i, för min del, att ta en ännu en laddning av maten efter att näringsbehovet redan är fullt tillgodosett och en lagom mättnadsskänsla infunnit sig. Hur ofarligt det än kan tyckas för den oinvigde...

Men en tur till gymet lite senare ska väl dränka de där skriken från magen, för idag i alla fall. Och jag är hittills rätt stolt... 14 dagar idag...

Som ni vet har jag ju försökt otaliga gånger förr att ta såpass stor kontroll över mitt ätande att jag kan gå ner till en mer lagom vikt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till alla de där tidigare försöken. Ska jag försöka låta bli att tänka på dem för att jag annars kan tappa sugen och känna "men det har ju inte funkat förr så varför skulle det funka nu?" Låter väl vettigt vid första tanken sådär. Men å andra sidan så har ju de tidigare försöken lärt mig något, varje försök har gett mig en ny erfarenhet att bära med mig och förhoppningsvis dra nytta av. Och de är ju en del av mig, jag kan inte blunda för att jag inte ett ut som jag gör och mått som jag gör om jag liksom fått det resultat jag velat ha tidigare. Hu. Svårt det där...

Bara så du/ni vet.

2009-10-22T12:47:00.001+02:00

Jag har aldrig låtit det onda vinna, och har inte för avsikt att göra det nu heller. Så back off.

När fan blir gammal..

2009-09-16T11:35:00.003+02:00

... blir han religiös. Eller, när Jennie blir gammal/galen (välj själv) börjar hon träna på gym...

Jag har aldrig varit gym-typen, det har jag inbillat mig i alla fall. Men för en dryg månad sedan fick jag ett ryck och skaffade gymkort. En halsfluss satte stopp för träningen under några veckor, men tro det eller ej så kom jag igång igen sen. Dessutom har vi fått hem vårt nyinköpta löparband att komplettera med. Och nu är jag on fire! Varvar styrketräning med intervallpass på löparbandet för att få upp det usla flåset, kör mig fullständigt slut. Det känns som att jag aldrig kommer att sluta. Men jag vet ju hur det gått med det där förr i tiden, så ingenting är givet. Men hoppas kan man ju.

Jag märker redan hur mycket lättare det är att sköta maten när jag tränar. Och hur mycket bättre jag sover. Och jag VET ju att jag funkar så, att det då ska vara så svårt att leva efter det! *suck*

Men skam den som ger sig. Visst?

Några veckor framåt i tiden...

2009-08-12T20:34:00.002+02:00

.. skrev jag i förra inlägget. I själva verket tog det, p g a komplikationer och puckade läkare, 4 månader innan jag kunde börja träna igen. Men då gjorde jag det... tills semestern kom. Då slog slappheten till med full kraft. Och även det usla ätandet.

Men vad katten, skam den som ger sig. Nu är semestern slut och jag har t o m börjat träna på gym! Nåt jag trodde skulle ske när det var två solar på himlen. Ungefär. Och, vi har gjort en investering i ett löpband för 9 tusenlappar. Det vore väl f*n om vi inte skulle få fart under fötterna då!

7 veckor efter operationen....

2009-03-26T11:24:00.002+01:00

... ligger jag 1½ kg över vikten jag hade dagen före densamma. Inget vidare. Å andra sidan låg jag hela 4 kg över för en dryg vecka sedan, så lite ljus i mörkret finns det. Jag började jobba igen förra veckan och då är det lättare för mig att äta ordentligt, och så har jag tänkt till lite extra vad gäller val av mat och börkat experimentera lite med olika sallader att ha med till jobbet t ex. Vi får väl se hur länge trenden efter nystart nummer trehundrafemtiofjorton håller ;-) Fan vad det ska vara svårt alltså.....

Jag ser fram emot tills jag kan börja träna igen. Men det ligger nog några veckor framåt i tiden....

2 veckor efter operationen...

2009-02-19T08:58:00.002+01:00

.. är det nu. Vikten är tillbaka där den var dagen före, uppsvullnadspluskilona efter operationen är borta. Vikten är just nu högst sekundär, men rent mentalt är det skönt att inte ha ett plus på vågen.

Tack vare att jag nu börjat lämna och hämta S på förskolan själv så får jag 2 korta promenader varje dag rent automatiskt. Utöver det har det blivit nån promenad eller nåt affärsbesök (får hänga på mamma och pappa t ex när de ska iväg) nästan varje dag. Men jag borde nog gå mer än jag gör.... jag inbillar mig att jag gjort det om vädret varit vårigare. Nu är det vinter, snö och is. Som jag i vanliga fall älskar, men det är inte det bästa promenadvädret för en nyopererad.

Maten då? Tja, det går sisådär. Det har slunkit med nåt onyttigt hem varje gång jag hängt på nån och handlat. Men det hade antagligen blivit flera gånger värre om jag själv kunnat ta mig till affären med bil t ex. Jag får väl vara glad för det lilla. I övrigt har det blivit mer mackor och yoghurt och sånt än vanligt, helt enkelt för att det är bökigtatt laga mat med tanke på att jag inte får lyfta så mycket. Men, jag jobbar på!

Så var det dags...

2009-02-04T16:45:00.003+01:00

.. att lägga mig under kniven för hysterektomin. Idag var det inskrivning och provtagning, och det äventyret har jag skrivit om i min vanliga blogg.

I morse var det också vägningsdags och resultatet blev minus ½ kg. 5 kg totalt sedan julafton. Vad kan det vara? 6 veckor? Eller 7? I vilket fall som helst så känns det helt OK. Nu börjar nästa fas.... efter-operationen-fasen. En fas där jag inte kan träna men har all chans i världen att hålla mig ifrån okynnesätning och okynnesinköp.

Längre ner undrade jag hur mycket en livmoder väger. Det har jag kollat upp. En ickegravid frisk livmoder väger bara 60-70 g. Så det är inte mycket bonus för viktminskningen ;-)

Uppdatering 10 feb: Anna x 2: Det var min helga-adress och jag har svarat på det mailet.

Jag kämpar fortfarande....

2009-02-01T13:22:00.002+01:00

.. mot suget. Varje dag i princip den senaste veckan. Hittills har jag vunnit, men jag undrar hur länge det håller. Det är lite konstigt, tidigare har det där suget gett med sig ganska snabbt om jag ätit mina 5 eller 6 mindre och bra måltider varje dag. Men nu verkar det lite envist. Å andra sidan har jag som sagt vunnit, och det är ovanligt i sig. Hoppas jag kan klara att stå emot fram till och med onsdag i alla fall. Sen sätter operationen stopp för okynnesätande och snaskinköp på ett par veckor.

Så.... måndag: jobb. Med en bra matsäck med frukost, mellanmål och lunch ger jag den dagen goda odds att lyckas. Tisdag: ledig. Lite värre..... jag har ju både tid och möjlighet att äta fel. Jag får kämpa helt enkelt. Onsdag: provtagning och inskrivning på sjukhuset vilket kan ta större delen av dagen = bra. Och har jag laddat väskan med t ex frukt och nötter och sånt nyttigt smått kan jag förhoppningsvis stå emot kioskens och cafeterians faror. Sen på torsdag är det dags för operation...

En dag i taget dock. Idag söndag har jag käkat brunch i form av en rejäl smoohie och grov fiberrik smörgås med färskost och grönsaker. Efter promenaden jag tar snart ska jag börja med middagen som jag tror blir linsgryta, bra att ta med av till lunch imorgon.

4,5 kg borta...

2009-01-28T08:30:00.002+01:00

.. sen julafton, 5 veckor alltså. Känns helt OK :-)

För några dagar sedan hade jag godissuget Allan, men jag lyckades stå emot. Duktigt gjort av mig tycker jag :-D Jag önskar att jag vore en sån som kan äta godis typ en gång i veckan, men jag funkar inte så och lär aldrig göra. Det finns inget lagom liksom, äter jag en gång blir det två, sen tre, sen fyra och sen hela tiden. Det tillhör väl dels matmissbruket och dels min personlighet ö h t. Mittemellan är ett läge jag har svårt att hitta, inte bara vad gäller ätandet utan i livet i stort också.

En vecka kvar tills jag skrivs in för operationen..... Iiiiihhhhh..... Undrar hur mycket en livmoder väger, jag kanske går ner lite på kuppen ;-)

Vägningen igår...

2009-01-22T12:58:00.002+01:00

.. visade på ett minus på 1 kg till. Ett par till bort innan operationen hade suttit fint för självförtroendet!

Oj! Ändrade planer igen.

2009-01-16T13:06:00.002+01:00

Jag har fått operationstid. Om knappt 3 veckor! Uj..... Där sket sig den planeringen också. Men det känns skönt att det snart ska bli av, lika bra att få det gjort! Ska bara vänja hjärnan vid tanken också. För 3 dagar sedan förväntade jag mig en väntan på 4-5 månader, sen sjönk det till 4-6 veckor. Och nu är det knappt 3...

Ändrade planer.

2009-01-16T09:24:00.002+01:00

Hysterektomin som jag trodde låg 4-5 månader bort kommer att ske redan om 4-6 veckor. För att bespara mig, och vården, fler undersökningar och mindre ingrepp i form av koniseringar (ca 10% måste göra om den), uppföljningar av cellförändringarna o s v så skyndar de på operationen. Vilket gör att förhoppningen att ha nått målvikt, eller närmat mig den, innan operationen får skrotas. Men jag siktar på att gå ner så mycket som möjligt och att ha skapat bra matrutiner i vardagen innan dess. Ju bättre form jag och min kropp är i desto bättre för läkningen och återhämtningen, så jag hoppas denna ändring av planerna kan leda till nåt riktigt positivt. Och oavsett känns det underbart att när sommaren kommer ha hela denna grejen överstökad...

1½ kg..

2009-01-07T23:36:00.003+01:00

... ner sen julafton låter väl bra? Men egentligen är det inte så bra.... för jag har definitivt inte ätit bra eller skött mig nåt vidare i allmänhet. Så den förnuftiga delen av mig säger "bättre att äta och leva bättre och gå ner mindre!", men den känslomässiga delen njuter till fullo av minuset och förtränger det andra. Ikväll har dock den förnuftiga delen vunnit och jag har gjort matsäck tills imorgon:

Frukost: Smoothie/shake med chokladsmak.
Mellanmål: Grapefrukt + några mandlar.
Lunch: Tacosoppa och råkosttallrik.
Mellanmål: Proteinrik pannkaka med passionsfrukt.

Sen blir det middag hemma på kvällen, så är planen i alla fall, i form av nån allt-i-ett-gratäng som jag kan med mig av till lunch på fredag också.

Lite ironiskt är det allt att jag av alla människor är friskvårdsombud på jobbet (tillsammans med en kollega förvisso). På många sätt är jag en usel förebild, jag har knappast varit snäll mot min kropp och den mår inte superduper nu heller. Men på ett annat sätt är det väldigt passande för kunskap har jag, och erfarenhet av många aspekter av hälsa och friskvård. Dessutom ger jag inte upp, och det är ju en positiv grej.

Sömn är också viktigt för hälsan, och där är det inte så bra just nu. Jag har haft för mycket ledigt (ja det kan man faktiskt ha!) och därmed för mycket tid att grubbla och oroa mig, just nu för koniseringen och resultatet av den. Ibland har jag nästan bestämt mig för att jag minsann har cancer, det är liksom kört.... men rösten som säger att jag inte ska ta ut nåt hemskt i förtid när oddsen är såpass goda hänger envist kvar. Nu, efter första normala jobbdagen sen 19 december, har jag fått annat i skallen och kanske kan jag sova ordentligt inatt.

Jag vill ha dem kvar!

2008-12-27T15:34:00.003+01:00

Brösten menar jag. Jag vill ha dem kvar. I alla fall till större delen. Jag gillar min byst, men den har en förmåga att minska mest av allt när jag viktminskar. Tänk om magen kunde minska lika mycket och snabbt *suck* Det är ju sören också att man inte kan styra varifrån kilona tas...

Ja jag vet, jag är himla ytlig nu.... men det får vara så. Jag vill ha dem kvar! Hehe....

Långledighet är inte bra för mina matvanor, det vet jag sedan tidigare och nu är det inget undantag. Jag överäter inte men äter inte direkt rätt heller. Lite men fel typ. Skärpning krävs, hur ytlig jag än låter här van så vill jag ju ha en kropp som mår bra också.

Snart är det slut...

2008-12-25T18:58:00.002+01:00

... på hevetesåret 2008. Ja, så känns det, som ett helvetesår. Med start vid trafikolyckan i februari med efterföljande skadade fysiska och psykiska hälsa så har det varit det ena jobbiga efter det andra. 2 hyfsat nära dödsfall. Njurbäckeninflammation, strulande gammal knäskada, evighetsinfluensa med tillhörande ögoninflammation, öroninflammation och halsinfektion parallellt, cellförändringar på livmodern..... Bäste vännen drabbad av ett, rent ut sagt, justitiemord, en rättsskandal.... Ovanpå det den första och förhoppningsvis sista krisen i äktenskapet. Och lite sånt smått och gott. Ett helvetesår....

Fast året har ju innehållit positiva saker också. Bland annat har jag ju, som ni kunnat följa här, äntligen sökt, fått och tagit emot hjälp för mitt matmissbruk och kommit oerhört långt på den vägen. Krisen i äktenskapet löste vi och är numera starka, och det är inte fy skam. Och nån form av rättvisa har faktiskt klivit in i bäste vännens liv. Själv har jag dessutom gjort vad som är bäst för mig själv och skitit i lojaliteten mot arbetsgivaren och skaffat mig ett nytt jobb efter bara et år på det förra. Och det är bra, jag själv går först....

Men, 2009 måste bara bli bättre. Annars vete fasen alltså....

I alla fall beslöt jag mig härom dagen för att göra nåt det är UFO-varning på: börja viktminska på självaste julafton. Först tänkte jag göra som alla andra och köra hårt från 1 januari, men varför skjuta upp saker och ting? Så igår morse stod jag på vågen, sen åt jag högst måttligt av det onyttiga och lite mer av det nyttiga under hela dagen. Så kanske kan jag istället börja det nya året med ett minus?

Eftersom jag anser mig vara nykter matmissbrukare kommer bloggen att ändra karaktär till att handla mer om viktminskning som sådan och mindre om matmissbruksproblematiken. Men de två hänger ju ihop.....

Lite dåligt samvete..

2008-10-21T10:04:00.003+02:00

.. har jag för att jag inte uppdaterat när jag vet att ni är en del som läser och uppskattar bloggen och kommer med mycket stöttning, pepp och annat gensvar. Så här kommer en kortis...

Det går rätt bra. Jag väger mig inte och jag tror inte jag gått ner men heller inte upp. Jag äter en del jag inte ska äta och känner ibland skam efteråt men det är på en rätt hyfsad nivå. Tyvärr kom träningen av sig i o m en njurbäckeninflammation och sen har jag aldrig kommit igång ordentligt igen men det är ju aldrig för sent, eller hur?!

Jag har haft en del "anledningar" att tröstäta och jag har också kommit så långt att jag förberett det, men jag har inte gjort det... jag har stoppat innan hetsätningsattacken kommit igång. Men det är ju ett bevis på att jag inte är fri från mina problem, jag är "bara" en nykter missbrukare. Och jag tror, fortfarande, att detta är nåt jag på någon nivå kommer att behöva arbeta med resten av livet.

Sedan jag skrev senast har min behandling på ätstörningsteamet avslutats., för ca en månad sedan. Sedan jag skrev senast har läkaren, sköterskan och terapeuten i samråd med mig tagit beslutet att jag anses kunna hantera mitt problem på egen hand utan kontakt med dem. Och det är stort stort stort att kunna ta det steget. Givetvis får jag kontakta dem igen om jag känner behovet framöver, men i nuläget anses jag inte "frisk" men däremot i stånd att hantera saken på egen hand. Jag anses ha kommit så långt i processen och anses ha de verktyg jag behöver och även förmågan att använda mig av dem att jag inte behöver varken terapi eller regelbundna fysiska kontroller. Och DET, mina vänner, är en stor seger. Jättestor!

Lite ordning och reda..

2008-09-08T18:04:00.003+02:00

... börjar det bli nu. jag har ätit nästan normalt både i lördags, igår och idag. Och jag har kommit igång så smått med motionen. Idag skulle jag jympa, men jag tar motionscykeln hemma istället. Jag kan inte ha linserna i idag och gillar inte att jympa i glasögon ;-)

3 kg hann jag gå ner på de 5 dagar jag knappt åt nåt. Och de 3 kilona har faktiskt hållt sig borta också sen jag började äta igen. Jag får väl vara tacksam för det, ta det goda med det onda så att säga. Göra det bästa av trubblet förra veckan.

Jag har ätit.

2008-09-04T21:50:00.002+02:00

En hel banan, en hel FitMeal-shake och en hel vetekaka har jag ätit idag. Det är mer än jag ätit de tidigare 3 dagarna tillsammans. Och det är ju bra. Nåt som inte är så bra är att jag sen kände dåligt samvete eller skam över att ha ätit så "mycket", så efter vetekakan vid tretiden blev det ingen mer mat. Men ändå, ett fall framåt. Förhoppningsvis äter jag snart bra nog för att kunna komma igång med den planerade träningen, och som extra motivation för det har jag offrat en del pengar på att köpa nya träningskläder. Kan väl inte skada.....

Vad har jag gjort?

2008-09-03T16:13:00.003+02:00

Vad har jag gjort för att förtjäna ett liv som bara verkar vilja spotta mig i ansiktet? Vad har jag gjort för att förtjäna en tillvaro som känns som en enda lång kamp. Med glädjeämnen i förvisso, som kärlek och vänskap, och inte minst den underbare kille jag fått bli mamma till. Men med mycket kamp, mycket motstånd. Jag tycker ändå att det är hyfsat gott gry i mig, att jag är relativt optimistisk i de flesta lägen, att jag har en stor livsglädje långt där inne. Men den tillåts inte till fullo komma ut.

I måndags skulle en ny fas av mitt liv starta. En positiv fas. Jag skulle börja ett nytt jobb efter att sedan whiplashskadan inte haft det så trevligt på det gamla. Jag skulle efter ett lång period utan hetsätningsattacker börja träna igen. Vardagen skulle rulla på normalt för första gången på länge. Men, så kommer tidigt i måndags morse ett telefonsamtal som ställde allt på ända igen. Nu tar en ny kamp vid, en typ av kamp jag aldrig utkämpat förr.

Nackdelen med att ha en så öppen blogg, och öppen identitet, som jag har är att det finns saker jag inte kan eller vill berätta. Det som nu hänt är en sån sak. Bara en handfull personer vet om det ö h t, och det är inget jag i nuläget planerar att öppna mig mer om heller. Det skulle göra mer skada än nytta. Fördelarna med att vara så öppen som jag är överväger dock, så jag tänker fortsätta ha denna bloggen... och ha den öppen... att jag då istället känner att jag måste utelämna vissa saker får bli en konsekvens av det.

Jag har hamnat i en tuff situation av ett slag jag aldrig gjort för, och jag reagerar inte heller på det på det sätt jag trott att jag skulle göra. I stället för att skrika och gorma och hetsäta och agera utåt så är jag... stum. Och tom. Jag är inte ens deprimerad, jag bara.... ÄR. Nästan. Jag har gråtit litegrann. That´s it. Och äter gör jag inte... över huvud taget nästan. I måndags åt jag 3 majskorn och drack ett glas juice. Igår åt jag några nävar salta kex och en banan. Idag har jag druckit ett glas juice. Jag och Peter ska för första gången denna veckan äta middag ihop, förhoppningsvis kan det få mig att äta. 3 kg har försvunnit på 2 dagar, av helt fel orsak alltså. jag märker att det är lite lättare att dricka än att äta så jag ska försöka att alltid ha en pulvershake redo hemma och på jobbet som jag kan ta när andan faller på.

Vissa stunder känner jag "det här löser sig, det fixar jag". Vissa stunder känner jag "jag kommer att gå under". Förnuftigt vet jag att jag INTE kommer att gå under. Jag har inte gjort det än och tänker inte göra det nu heller. Men det är ju fan att livet aldrig kan få flyta på!!!

Cirka 4 veckor sedan jag skrev senast.

2008-07-01T13:24:00.002+02:00

Och det har varit 4 veckor from hell!! Livet har inte varit snällt mot mig, min familj och mina närmsta vänner den senaste månaden. Den ena jobbiga saken har avlöst den andra. Och jag kan inte med god vilja säga att jag mår bra, det vore att ljuga grovt. Däremot så har jag lyckats äta nåt sånär ordentligt men det har verkligen tagit en jäkla massa kraft från mig att klara det. Jag har klarat att inte misshandla min kropp med hetsätande och/eller svält, jag har klarat att göra min plikt på mitt jobb. Men that´s it. Ren överlevnad. Jo EN gång har jag mofflat i mig, EN gång. Och jag måste försöka ta fasta på det, att det är en enorm framgång att mitt i allt detta jobbiga inte tappa kontrollen. Det ÄR en enorm framgång. Men jag orkar inte tänka på det, orkar inte glädjas åt det, det jobbiga överskuggar.....

Hmm, bloggens hittills märkligaste inlägg? Ja kanske... Men det är en jäkla röra just nu.

Min trygghet är borta.

2008-06-09T19:19:00.002+02:00

På sätt och vis. Jag är van vid att ha mitt matmissbruk som trygghet när nåt jobbigt sker. En bedräglig trygghet och destruktiv sådan, men ändock. Nu när jag är "nykter" så har jag inte den tryggheten kvar och det är jäkligt jobbigt.... Jag upplevde det bland annat idag. Jag blev ledsen över en sak och kände mig trängd, och kände liksom "vad ska jag göra NU då?" För äta ville jag verkligen inte göra och jag var nog inte nära heller egentligen. Men det kändes ungefär som att hoppa ut från ett flygplan utan fallskärm, eller i alla fall klättra utan en säkerhetslina...

Ny månad = nya tag?

2008-06-01T21:39:00.002+02:00

Tja, man kan ju hoppas. Jag har ju faktiskt som sagt gjort framsteg de senaste veckorna, kan jag fortsätta på den banan och lägga till lite mer träning/motion så kan jag nog ha kommit in i fina rutiner innan semestern börjar.

Idag har det bara varit bra mat förrutom sista biten tårta som var över sen igår då jag firade min födelsedag. Och jag har t o m tagit mig en tur på motionscykeln, iklädd mina übersexiga vadderade cykelbyxor .

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: ett steg i taget! Eller i detta fallet, en dag i taget...

Jag gör framsteg faktiskt.

2008-05-30T17:54:00.003+02:00

I går summerades de senaste veckorna hos "ätstörningssyrran". Och jag gör framsteg, tänka sig.
- Jag har släppt kontrollen på matinköpen, jag och Peter har storhandlat ihop på fredagarna och de gånger jag handlat utan honom har Simon varit med vilket också stoppar en stor del av de onyttiga impulsköpen.
- Jag hanterade pluset på vågen ganska bra, utan varken hetsätning eller svält.
- Jag har ätit ordentlig frukost nästan varje dag.
- Det onyttiga jag ätit har jag ätit öppet inför andra, inte i smyg.

En liten liten liten bit på vägen....

Vafan skulle jag där och göra??

2008-05-20T17:16:00.002+02:00

Ja på vågen alltså. Jag har inte vägt mig på länge, och eftersom jag inte direkt varit optimal med träning och mat den senaste tiden så fanns det ju inga bra utsikter får nåt positivt vågresultat nu. Ändå klev jag upp på den, fick såklart se ett plus (inget megatort men ändock tydligt), och kände mig så jäkla äcklig... Jag sa det t o m högt till mig själv. "Fyfan vad du är äcklig Jennie!". Flera gånger. Och min hjärna började raskt göra upp planer för att svälta och späka mig ner 10 kg och SEN börja äta rätt. Jag vet, vet, vet rent förnuftigt att det definitivt inte är the way to go. Och jag tror aldrig jag skulle lyckas späka mig så ens om jag försökte. Men tankarna kom, är kvar och lär ta ett tag att få bort...

Inspiration eller självförtroendedödande?

2008-05-18T15:17:00.003+02:00

Jag har tänkt en del på vad och vem jag inspireras av i denna kampen. Och vad som tvärtom får mig sugen att missköta mig ännu mer...

Nåt som jag vet att jag inte är ensam om är att INTE motiveras och inspireras åt positivt håll av programmet Du är vad du äter. Jag får inte avsmak och äckelkänslor av att se deltagarnas veckointag av skräpmat dukas fram. Jag blir sugen. Inte på just DET som läggs fram där, men sugen på att frossa det jag själv brukar frossa i. Jag kan få tanken att "Men sådär dåligt äter faktiskt inte jag" och på nåt sätt få det faktum att andra äter sämre att bli ett försvar för mig själv att ge efter för in matdemoner. Så det programmet ska jag helt enkelt ge katten i att titta på.

Nåt annat jag kommit fram till är att jag ska vara försiktig med att läsa viktminskningsbloggar. Många av dem är rena succéhistorierna och man skulle kunna tro att det är inspirerande att läsa dem. Men för mig kan det få motsatt effekt, att se hur himla bra det går för "alla andra", ja så känns det, sänker mitt eget självförtroende. Så usel jag måste vara som inte får allt att gå som på räls. Grejen är att rent förnuftigt vet jag att det inte går så himla lätt för "alla andra", snarare är det så att många slutar blogga när det går dåligt... Så jag ska vara selektiv med vilka bloggar jag följer. Jag ska följa såna som visar både när det går bra och när det går dåligt, där bloggaren inte maskerar och förskönar verkligheten, bloggar som jag kan känna igen mig i, bloggar som inte får mig att känna att jag är den enda i hela världen där "det är bara att bestämma sig" inte funkar.

Ett ställe de är BRA för mig att läsa på är Viktsnacket på forumet AlltFörFöräldrar. Alltid finns det någon med ett uppmuntrande ord då det går dåligt utan att för delen vara äckligt hurtfriska, alltid finns det nån med gratulationer och hejjarop när nåt gått bra, alltid finns det någon med tips och råd när inspirationsbrunnen börjar torka ut. Och visst är det så ibland att man slutar vara aktiv när det går dåligt men oftast så skrivs det om både med- och motgångar utan att försköna verkligheten.

För det är ju så, livet är som en dans på rosor. Ibland på rosenbladen, ibland på taggarna.

Ångest.

2008-05-16T17:19:00.002+02:00

Nu har vi varit och veckohandlat tillsammans, och jag hade i förväg planerat lunch och middag för en vecka framöver. Tyvärr var det ett väldigt ångestladdat besök i affären. Det var länge sedan jag inte hade full makt över inköpen, länge sedan jag och Peter handlade tillsammans (mer än småhandling bara), och det var mycket jobbigare än jag förväntat mig. Helt sjukt. Ett tag var jag nära att börja gråta. Visst låter det patetiskt?

Men jag/vi gjorde det, vi stod ut med en väldigt tråkig och trilskandes son och handlade tillsammans och körde hem tillsammans. Ingen chans för mig att svänga inom en extra affär på vägen hem alltså. Och nu efteråt, när jag sitter här och avnjuter lite frukt och vet om att jag bara handlat hem bra saker så känns det helt OK.

Men fy bubblan vad det var jobbigt under tiden. Det hade jag som sagt inte väntat mig.

Plus och minus.

2008-05-15T23:15:00.003+02:00

Ska jag börja med minus? OK:

Projekt "sluta handla hem skiten" har gått dåligt, riktigt uselt. Det vill nog till att Peter och jag börjar veckohandla tillsammans, jag ska inte handla själv, utifrån en planering jag gör en vecka i taget. Peter är helt med på det, det är jag som måste släppa taget om matinköpen.
Jag har de senaste 3-4 veckorna vid flera tillfällen fastnat i frosseriet, fastnat i "äh, jag klarar det inte ändå, jag kan lika gärna skita i allt"-tänket.

Plus då? Jo plusen är faktiskt fler än minusen:

Jag har i gengäld den senaste tiden också haft flera perioder av sammanhängande bra matdagar, inte bara enstaka här och där utan ett positivt mönster i 4-5 dagar åtminstone.
Mina värden har stabiliserats. Levervärdena är inte inom referensvärdena än men de är nu bara lite lite högre, tidigare var de rejält mycket högre. Sänkan visar inte längre på nån infektion och även järnmättnaden har blivit bättre. Det ser bra ut, men nya prover ska tas om ca 2 månader för att följa upp.
Sjukgymnasten ger nu inte bara OK till bowling utan han t o m uppmanar mig att sätta igång igen. Mina besvär anses inte löpa betydande risk att bli värre, så länge jag känner efter ordentligt och inte kör på för hårt. Och eftersom bowlingen är en så stor del av min vardag så blir jag lätt deppig om jag inte kan/vågar utöva den och är man nere och deprimerad förvärrar det gärna smärtupplevelsen.

Så är väl läget nu, på ett ungefär. Jag och Peter har bestämt idag att eftersom han slutar tidigt på fredagarna så ska det vara vår veckohandlingsdag så länge jag är sjukskriven. Så imorgon är det dags. Jag ska sätta mig ner i morgon förmiddag och planera maten för en vecka framåt.

Det går hit, det går dit,..

2008-05-14T11:25:00.004+02:00

.... det går runt en liten bit... och på sätt och vis ÄR kroppen en Makalös Manick. Men också rätt jobbig. Och ologisk. Äter jag bra så kan jag lik förbaskat få gallkramper , det är varken logiskt eller rättvist. Äter jag helt fel några dagar kan jag ändå må finemang . Det är lätt att hamna i fällan "det kvittar tydligen om jag äter bra eller ej så jag kan lika gärna skita i att försöka". Men när jag lyckas slå på förnuftet så vet jag ju att det inte är så det är, det är inte bara viktigt på kort sikt att jag är snäll mot min kropp matmässigt utan även, och framför allt, på lång sikt. Så jag fortsätter kämpa, med blandat resultat .

I morgon är det dags för besök hos "ätstörningssyrran", besöket förra veckan ställdes ju in p g a sjukt barn. Jag är aningens spänd på vad de nya proverna visade.
Tidigare på dagen ska jag också på en ny session av bildterapin. Idag ska jag "bara" till sjukgymnasten. Almanackan är fullklottrad, man är inte sysslolös bara för att man är sjukskriven...

Jag har flyttat!

2008-05-10T13:46:00.000+02:00

En matmissbrukares dagbok har flyttat hit, i första hand av praktiska skäl. Nu kan jag samla alla mina bloggar på samma medlemsskap/inloggning vilket underlättar hanteringen. Innehållet och fokuseringen på min kamp mot matdemonerna är dock densamma.

Den gamla bloggen finns ett tag framöver kvar HÄR.